Mitt i smeten

Så jag tog en sväng till Italien. Mestadels eftersom jag har turen att bo nära Ryanairs flygplats, med flyg billigare än tåg. Men på andra plats av orsaker kommer naturligtvis maten och vinet.

Det här inlägget kunde handla om hur italiensk mat handlar om smakrika råvaror, traditioner och kärlek till grunderna. Men istället för att deklalera det uppenbara, vill jag försöka beskriva känslan av att uppleva vackra platser – ensam.

Första kvällen i Bergamo var jag tillsammans med min kompis Sigrit. Men nästa dag stack hon iväg tidigt till Kreta. Lämnade därmed mig ensam att utforska ”lilla Milano” på egenhand i dagsljuset.

Det är inte första gången jag reser ensam. För mig är det en sorters frihet. Men tidigare har det varit till större städer, där det alltid finns några kända själar. Och när inga bekanta finns att tillgå i en storstad så finns istället sällskapliga främlingar. Och inte minst kommer du aldrig vara ensam om att vara ensam.

I Bergamo blev jag dock satt i en helt annan situation. Staden är romantisk och har vyer som skriker att du borde ha någon att gå hand i hand med. Och de som ville tala var inte så värst bra på engelska. För att inte tala om de förvånade blickar när jag berättade att jag var där utan sällskap. Men de blickarna för mig är endast lite roande. Kanske Bergamo inte är det typiska singelresemålet, men att se något så vackert helt för sig själv har en viss charm. Exempelvis när jag tog mig upp för den höga kullen till den gamla sidan av staden så stannade jag många gånger och bara andades. Ibland stod jag bara och log som ett fån. Där fanns ingen jag behövde förklara åt hur vackert det vae enligt min mening. Istället kunde jag bara stå där tyst och inte göra annat än att beskåda. Sedan när stunden var över kunde jag bara gå vidare till nästa ställe som skrek efter min uppmärksamhet.

Måste ändå erkänna att ibland kändes det ensamt i en mera negativ mening. Efter väldigt många vackra vyer, och lite för många turturduvor och skrattande grupper av människor, så kröp sig ensamheten fram. På toppen av kullen ringde jag därför mamma. Som tur var fanns där wifi så vi kunde videochatta.

För visst är fina stunder fina som de är. Men ibland är de ännu finare när de delas.
Lite som det här pastareceptet jag vill dela med er. Hemlagad pasta är en fest för mångfaldet. Tiden som det tar att knåda och veva (ifall du har en pastamaskin) är din kvalitetstid, när du får koppla av. Men efter att den kokats smakar den bäst i sällskap av någon eller några du tycker om.

PASTADEG

Och så lite bilder från resan…

Godaste fiskrätten någonsin med bläckfisk i en tomatsås med kapris och parmesan. Så jäkla gott!

Början på den långa vägen upp till Città Alta…

Och lite högre upp…

Halvvägs uppe torkade jag svetten och tog knäppte en selfie i brist på resesällskap.

Efter jag nått toppen började jag leta upp botaniska trädgården, men så blev jag distraherad av de här coolingarna.

href=”http://mittismeten.blogg.hbl.fi/files/2017/06/IMG_4469.jpg”> Efter en lång promenad uppåt för att ta sig till botaniska trädgården möttes man av de här tulpanerna. På samma gång kom på tyskor och vi bara började skratta över svetten vi svettats för vissnande blommor.

Men längre in i trädgården fanns mycket fint att fotografera och titta på.

Balkonglunch.

Balkongfrukost.