Mitt i smeten

För två dagar sedan var det internationella diabetesdagen. En dag bland 365. Men för ungefär 412 miljoner personer i världen är det här en verklighet varje dag, timme, minut och sekunder. Den 14 oktober är därför viktig för att sprida kunskap om den dödliga sjukdomen, som följs av så många fördomar.

Jag ville skriva för två dagar sedan, men kunde helt enkelt inte. Det är något jag helst inte talar om. Har försökt i tidigare inlägg, men har inte lyckats vara helt ärlig. Det är så dumt, men ganska snabbt efter att jag fått diagnosen så bestämde jag mig för att det inte löns att gråta över något som inte kan botas. Det var ju, som de sa vid sjukhuset, något man lär sig att leva med. Följ reglerna och du kan leva ett fullt normalt liv.

Ett fullt normalt liv. Det här är något som präntats in i mitt minne, både på gott och ont. Det sporrar mig att jobba för ett så bra blodsocker som möjligt, men på samma gång har det fått mig att vilja dölja sjukdomen. I situationer där jag borde ha bett om en hand har jag istället pressat mitt blodsocker och tyst löst situationen själv. Som till exempel på jobbet när jag småäter istället för att ta en matpaus. Bara för att inte sticka ut bland de andra kockarna, som aldrig tar paus. Eller som när jag för några dagar sedan slutförde ett gympass, fast jag kände att sockret var lågt. Istället för att gå ut från salen stannade jag där, gjorde rörelserna och därför knappt kunde hitta trappstegen upp till omklädningsrummet.

Ingen behöver berätta åt mig att det var dumt. Efter tretton år med sjukdomen är jag väl medveten om reglerna. Men förutom diabetiker är jag också envis, och regler är något jag avskyr. Jag vet bättre än att börja missköta blodsockret, det hjälper ingenting, men ibland vill jag bara vara fri från diabetes så mycket att jag väljer att vända andra kinden till och ta smällen. Jag vägrar att vara annorlunda. Det kan låta lite självdestruktivt, men ibland vill jag utmana kroppen. Lite som en unge i trotsåldern som testar ens föräldrars gränser. Eller så kan man se det som att jag straffar kroppen, vilket är totalt huvudlöst eftersom det ändå är min kropp.

Vad jag vill säga är att det absolut suger att ha diabetes. Men det är hanterbart. Det är nog omöjligt för någon utan diabetes att förstå känslan av att sakna något i kroppen som kontrollerar – och styrs av – så mycket. Det handlar inte ”bara” om att räkna kolhydrater, mäta blodsockret och spruta insulin. blodsockret påverkas också av inflammationer i kroppen, mens, sömn, värme, ansträngning, stress och så vidare. Listan kan göras lång. Så gott som allt påverkar blodsockret, och ibland när du har gjort allting rätt så går det ändå fel. Det är svårt att överlista kroppen. Hur mycket den än är stationerad till ditt huvud.

Med 412 miljoner andra diabetiker i världen kan det låta konstigt att det ofta känns väldigt ensamt. Därför bland annat har Peter Jihde, programledare på tv4, skrivit boken Jihdes Diabetes. Han är för tillfället min största idol. Han har i boken lyckats förklara så många känslor, som jag sällan ens vågar röra. Det är så skönt att höra någon annan säga att det är en tung sak att acceptera. Inte ens efter tretton år har jag accepterat.

Jag har lärt mig att leva ett hälsosamt liv, och det här har jag ingenting emot. Träning är bra för alla och sund mat kan vara godare än osund. Men att aldrig vara helt fri att göra dåliga val, det kommer jag nog aldrig fullt kunna greppa. Jag vill ha valet att stundtals leva vårdlöst – i friska människors mått mätt – utan att riskera livet. Jag vill kunna möta stressen i köket, utan att behöva oro mig över sockernivån. Jag vill kunna festa, med endast krapula som bieffekt.

I boken säger en av de Jihde intervjuat att sjukdomen är hennes svaghet, men att den även är hennes styrka. Att diabetes har gett henne en ryggrad. En annan säger att diagnosen gjorde att hon inte längre kände sig odödlig. Och de här två utsagorna hänger väl lite ihop. I alla fall för mig. Att redan vid trettonårs ålder vara tvungen att lära sig undvika det värsta av allt – döden – har gjort mig relativt härdad mot andra saker. Sånt som kan ses som vardagliga snedsteg kan för mig betyda akuten, eller i värsta fall döden, och då måste man helt enkelt ha lite skinn på näsan.

Så många drabbas av diabetes, på samma gång som så många knappt vet någonting om sjukdomen. Kanske för att diabetiker så sällan vill tala om det. För vem tycker om att tala om sina svagheter? Inte för att vi ska kalla det en svaghet, men vi är beroende av många omständigheter för att må bra. Alltid i katastroffilmer brukar jag tänka, ”diabetikerna måste höra till de som dör först”. Lika bra kanske, men ändå.

Så därför valde jag ikväll att öppna mig lite. Kanske mest för min egen skull. Har ingen aning om någon kommer orka läsa det här till slut, eller om kanske någon annan diabetiker läser. Men jag vet att mamma kommer att läsa, och hon förtjänar tusen medaljer för allt stöd. Jag märkte inget då, men hon gick ner flera kilo efter att jag diagnostiserats. Kanske på grund av ännu mera hälsosam matlagning, men det tär även mycket på föräldrarna när barn får diabetes. Inte heller kommer jag glömma den julmiddag som systrarna hade förberett när jag kom hem från sjukhuset. Och pappa – du är bäst på att få en att se det roliga när man som mest behöver det. För ibland måste man bara skratta. Som när man vaknar upp på sjukhuset och tror att ens namn är sköldpadda.

Har inget specifikt recept att dela med mig av nu, men kommer aldrig glömma vad syster Lina lärde mig att koka, ifall mamma och pappa inte var hemma och jag behövde mat. Det var första rätten jag lärde mig. Den är väldigt inspirerad av en studerandes vardag, som hon då var, men på diabetesdagen i år kändes det här som en väldigt passande och festlig rätt – tonfisksås med pasta. I stora drag handlar de om att fräsa upp lök, kryddor och valfria grönsaker. Tillsätta en burk tonfisk och därpå tomatkross. Har något minne av att Lina sen satte i crème fraiche, men nu lade jag istället pesto, soltorkade tomater och tomatpuré. Grönsakerna jag använde var strimlade morötter och lite överblivet pumpakött.