Mitt i smeten

Jag följer med gåshud de historier kvinnor just nu delar med sig i Finland. Sorgligt nog är jag inte chockad utan läser dem istället med en känsla av fullständig frustration. Inte ens när en av mina bästa vänner modigt skriver om hur hon blivit utsatt för sexuellt våld så blir jag förvånad. Att hon inte berättat tidigare kommer inte som en överraskning. För i skrivande stund vrider det sig i magen när jag bestämmer mig för att också berätta (p.s. jag kommer nu att avvika från mitt ”bloggkoncept”).

Till skillnad från min vän hör jag inte till dem som skriker nej eller vrider bröstvårtor när en man tar sig allt för stora rättigheter (du kan läsa hennes historia här). Istället skäms jag över att ha hamnat i en sådan situation och sedan skäms jag över att skämmas. För hur kan man kalla sig feminist och på samma gång tiga som en skyltdocka medan män tafsar och kladdar utan tillåtelse.

Just därför är den här pågående manifestationen, där kvinnor berättar om och belyser sexuella trakasserier och våld, så så viktig. Och just därför ska jag nästa gång jag vaknar upp på en fest, med någons hand under mina kläder, högljutt protestera och vrida om hans bröstvårtor.  För om det istället för mig skulle ha varit en kompis som låg där – avslocknad ”fritt fram” att röra – skulle jag ha dragit honom upp ur sängen och bett honom att dra därifrån så fort som möjligt.

Och det finns många fler stunder där skam, rädsla och chock resulterat i tystnad. Som tonåring har jag minnen från fester inlåst i wc:n, för rädd för att möta de äldre männen som bankar på dörren och skriker att jag borde komma ut och ”ha kul”. Där satt man med telefonen i handen, likt de gånger man gått hem från krogen med telefonen tryckt mot örat.

Men sedan finns det också den gången då jag faktist anmälde, eller rättare sagt tillät någon annan göra det. Det började med oskyldiga meddelanden, men en dag ville jag inte längre gå till arbetet för han hade sin dator utanför vårt arbetsrum. Jag bad honom sluta ”stöta” på mig, men det blev bara värre. När han en dag skrev att han någon dag skulle bita av mina byxor berättade jag åt min kollega, som anmälde direkt.

Ärligt talat, jag känner mig ännu olustig över att publicera det här inlägget. Det finns ännu en röst som säger att det var mitt fel, och det är bara småpotatis som jag borde hålla för mig själv. Men faktum är att så inte är fallet. Det som hände var fel. Punkt slut. Och om jag skulle få önska vad som helst för mina systerdöttrar är att de får växa upp utan att känna den känslan som är så svår att förklara.

Offentlig plats eller inte. Sexuella trakasserier är inte något som uppfanns av asylsökanden, utan gammal som gatan och lösningen är inte gatupatruller. För att citera en artikel i dagens HBL: Trakasserier har ingen hudfärg!

En skål för #lääppijä! Och en skål till för Alexandra, en riktigt tuff brud.