Mitt i smeten

En av mina bästa kompisar bestämde sig i helgen att sätta en ring på sitt vänstra ringfinger. Och jag hade äran att få baka deras bröllopstårta. Till saken hör bara att jag inte är så bra på sockersöta bakverk… 

När jag var tretton år åkte jag in till sjukhuset med en sockernivå på 18. Diagnosen var glasklar – diabetes typ 1. Jag som bara för säkerhetsskull, efter månader av trötthet och viktminskning, hade åkt till skolsystern för att mäta blodsockret. In i det sista trodde jag aldrig att diabetes var svaret. En sjukdom som jag visste skulle innebära flera sprutor om dagen.

Efter en vecka på sjukhuset hade läkare, näringsterapeuter, sjukskötare och någon psykolog upplyst mig om vad som följer efter en sådan diagnos. Ganska snabbt förstod jag att nålsticken skulle vara den lättaste delen, av en sjukdom som skulle följa mig resten av livet.

”Det är något man lär sig att leva med”, sa en sjukskötare åt mig. Och det var bara att tacka och ta emot utmaningen. Jag började räkna kolhydrater och hur mycket insulin som krävs för att tackla dem. Det här var en ekvation som även krävde att man räknade med den rådande blodsockernivån och hur mycket man rört på sig. Sen såg ekvationen annorlunda ut ifall man råkade vara sjuk, och sen också en gång i månaden när mensen rörde ihop allt.

Matematik var verkligen inte något som fick mig att hoppa högt upp i luften, för att inte tala om planering! Så min första uträknade dom var att jag var dömd att misslyckas. Men så slog bondförnuftet till. Pappas talesätt ”man måst ju tänk”, och mammas prat om måtta och variation, började sammanfall i min hjärna. Och sakta men säkert hade jag utarbetat ett – så kallat – nyttigt levnadssätt som uteslöt tråkig planering, dieter och what not. Istället började det hela rulla på naturligt, och i köket började jag experimentera för att komma på nya rätter med massa goda smaker. Sådan mat man kan äta sig på proppmätt på utan att blodsockermätaren börjar skrika fula siffror.

Så därför är många av recepten här relativt nyttiga. Mycket ”wholesome” och speciellt under sommarmånaderna är det nästan bara grönt som gäller. Om det sedan ska bakas sött försöker jag undvika, eller i alla fall dra ner på det vita sockret som min kropp hatar så mycket. Förutom att min bukspottskörtel inte längre producerar insulin, så handlar det också om utmaningen att lyckas transformera och utnyttja sötman från exempelvis en rotsak. Om man sedan adderar komplexa smakkombinationer blir ännu mera skoj.

Så när min vän bad om en bröllopstårta gjorde jag just det här. Föreställ dig rödbeta, honung, mannagryn och mörk choklad. Släng sedan dit lite ingefära och kanel. Min hjärna skriker GOTT, din kanske skriker något annat. Den här gången blev det tyvärr inga hejarop bland testgruppen. Visst den var god och bruden log, men de andra hade rätt. På vilken stor fest som helst, speciellt ifall det inte är din egen, gäller det att glädja massan. Så vinnaren blev en bröllopstårta med brynt-smör-bottnar och kladdkaka i mitten. Mellan de lagren fanns också jordgubbs- och blåbärssylt, grädde med philadelphia och på toppen rann det salt kolasås. Så som jag sa i presentationen av tårtan på bröllopet. Jag spelade ut alla mina socker fantasier…