Mitt i smeten

Först vill jag klargöra att jag talar från egna erfarenheter. Det må hända att jag vid demonstrationerna tog av den objektiva journalistrocken, och därmed färgades av den ena sidans åsikter. Och andra sidan var det så gott som praktiskt omöjligt att kontakta den andra sidan, eftersom de skildes åt av kravallpoliser som kastade onda ögat mot de med kamera eller anteckningsblock.

Tjeckerna visar stolthet genom ett hårt yttre, på samma gång som de även i många frågor visar undergivenhet gentemot auktoriteter. De ropar stundtals ut sitt missnöje, men vardagen går för många ut på att ställa sig i ett led. Kanske det är ett samhälleligt personlighetsdrag som är svårt att undvika när man har en väldigt mäktig storebror bakom kulisserna.

Det var alltså för 50 år sedan som Warsawapaktens soldater avbröt de reformer som Alexander Dubček påbörjat tidigare samma år. Demokrati och pressfrihet var ett hot mot Sovjetunionens järngrepp om deras satellitstater, och därför rullade flera tusentals stridsvagnar in i Prag natten mellan 20 och 21 augusti 1968 — tätt följda av hundratusentals soldater.

Tjugo år senare drog folket ut på gatorna igen för att på årsdagen av invasionen demonstrera för nya reformförsök. De 10 000 demonstranterna möttes av tårgas och vattenkanoner, och återigen hade folkets röster besegrats av högre makter. Ett år senare arrangerades nya — och större — demonstrationer, vilka även brutalt slogs ner av polisen. Men den här gången gav folket inte med sig. För nu hade en rörelse satts igång, vilken skulle leda till att Kommunistpartiet så småningom skulle ersättas av oberoende politiska partier och den reformistiska Vaclav Havel valdes till Tjeckoslovakiens president.

Några demonstrationer genom 1900-talet

Jag minns hur jag sprang efter poliserna, för två år sedan i centrum av Prag, i hopp om att få en glimt av vad som pågick bakom demonstrationernas ridåer vid årsdagen av Sammetsrevolutionen. I gengäld blev jag fotograferad som en potentiell upprorsmakare, men presskortet i min plånbok fungerade den dagen som ett ta-sig-ur-trubbel-kort. De som istället hamnade på kravallpolisens dåliga sida blev knuffade till marken och behandlade som kriminella.

En av dem var en demonstrant som rest från Österrike för att delta i protesterna. Hemma arbetade han med flyktingar, och ville i Prag möta upp med likasinnade för att demonstrera mot Tjeckiens hårda flyktingpolitik. Mitt i vårt samtal, vilket antecknades i mitt skrivblock, skildes vi åt av polisen. De sa åt min dåvarande pojkvän att hålla ett öga på mig, och hålla mig borta från platsen där stämningen höll på att bli allt mera spänd. Den österrikiska demonstranten blev istället knuffad till andra sidan av väggen med kravallpoliser. han var där för att fredligt demonstrera för ett fredligt ändamål. Men hur mycket jag än försökte övertyga polisen att han var med oss och inte gjort någon illa så ha de bestämt sig för att han hörde till deras fiender, och knuffades till marken. Efteråt var det omöjligt att ta sig till honom.

När jag i dag läser alla historiska artiklar om Pragvåren, påminns jag om de tusentals demonstranterna som protesterade mot den rådande politiken. Och dessa röster är den sittande presidenten Miloš Zeman inte de minsta intresserade av att lyssna till. Han var inte intresserad för två år sedan, och nu återvald kan jag inte föreställa mig att han är mindre den president han var då.

Läs gärna inlägget (En inblick med tillbakablickar)från två år sedan, där jag mera ingående skrev om händelserna från den dagen då en del av Prags invånare förbjöds tillträde till presidentens tal vid årsdagen av Sammetsrevolutionen. Där finns också ett recept på en väldigt rödgravad lax.