Mitt i smeten

Tio, nio, åtta, sju… Det börjar lida mot de sista semestersekunderna. Spänningen över hur hösten ska forma sig byts ut till stunder av stress, och frågetecknen hopar sig likt popcornen i mikron.

Oavsett om hösten betyder återgång till det ”normala” eller nya uppdrag, så är den här årstiden för många en prövning. Det krävs en viss mental förberedelse för mörkare tider, och stunderna för självreflektion ökar i takt med att regndagarna blir fler. È dé det här de kallar melankoli?

Freud förklarade melankoli som ett sörjande ego, och Hippokrates kopplade den här sinnesstämningen till svart galla. Liksom väderstrecken, årstiderna och universums element, så är även människans sinnelag indelade i fyra olika temperament. Den svarta gallan – eller melankoli – kopplades samman med jorden, nordanvind, kväll och ålderdom. Låter det här bekant?

I sinnet uppenbarar sig en gestalt som sitter på en klippa, någonstans vid den finska kusten. Det är höst. Det blåser. Och stämningen är blekgrå. Kanske det är Snusmumriken som sitter och spelar på sitt munspel, medan han funderar över nästa resa. Liksom forna läkare visste denna litterära personlighet, med sin klädsel som skiftar i olika färger av grönt, hur man botar ett tungt sinne – med en långresa.

Givetvis är resebyråerna väl medvetna om höstens melankoliska akilleshäl. Och de fyller reklampauserna med botemedel i form av långa sandstränder, aktiviteter vid den stora poolen och leende familjer. Men vänta, packade inte snusmumriken bara en liten matsäck och traskade iväg? Överraskningar skulle mötas med friheten att uppfinna egna och spontana lösningar, och framförallt skulle resan ske utan bekymmer.

All inclusive är en illusion av färdiga lösningar. Sådan existerar åtminstone inte i vardagen, och hösten är för många en påminnelse av denna sanning. Du suktar efter förändring, men höstens melankoliska väder omfamnar drömmarna med brun och klibbig lera.

Men så länge du drabbats av den romantiserade versionen av melankoli, och inte det verkliga sjukdomstillståndet, kan det minsta lilla väcka dig ur de denna mardröm. Låt himlen bullra så mycket den önskar, men balansera med stunder i Snusmumrikens bekymmerslösa tecken.

”Vi kan poppa popcorn” skrek Lilla My i Mumin visar allt. Och den här bekymmerslösa uppmaningen följer jag alla kvällar då all energi sugits in i melankolipåsen. Det är gott, kräver minimal ansträngning och innehåller massor av såna där nyttiga kolhydrater som håller din hjärna vid liv. Förra veckan lärde jag mig även att man kan poppa kastrullpopcorn i mikron, med bara några matskedar vatten (lock är obligatoriskt). Är ännu lite exalterad över den här insikten, och även om jag inte fullständigt håller med frasen ”det är det de små sakerna som gör livet stort”, så är de jäkligt bra att kunna luta sig på ibland.