Mitt i smeten

De som inte söker makt följer de som besätter den. Men denna kommer sällan se tillbaka på dem som följer. Tänk vad sjukt. Tänk vad ironiskt.

Efter inlägget ”Destination hemåt” fick jag ett meddelande från en vän, där han skrev att han tyckte jag varit så uppriktig. Men ärligt talat var det inlägget beklätt i fårakläder. I en stad där lönerna är låga måste man stiga över många döda kroppar för att tjäna det lilla extra. Och det här är vad som händer i Prag. Såklart inte alla, men ett år räckte bra i den här staden.

En del veckor kändes det som att runt varje hörn fanns det något som försökte lura dig. Många gånger fick jag höra att jag var naiv – att det är så här det ser ut – men till slut tappade jag nästan hoppet om att där fanns någon som inte bara tänker på sig själv. Det var nästan som att jag satte ett likhetstecken mellan Tjeckien och egoism. Men att dra alla över samma kam är inte så smakfullt så jag började se mig runt – iaktta – för att kanske finna en orsak.

Och svaret började klarna sakta men säkert. Egentligen var det ganska självklart. Det är ett land som inte för så länge sedan hörde till den kommunistiska sfären, och spåren är ännu tydliga. Likgiltighet är vad man ser i många människors ögon där, och man går till jobbet med målet att gå hem. Ingen ifrågasätter arbetsförhållanden, utan gör sitt jobb som de är menade att göra och sedan är det chefen som drar det längsta strået i stacken.

Visst är det så i så gott som alla samhällen i dag, till och med i Norden där vi är så stolta över våra rättigheter och möjligheter att säga ifrån. Men i Prag var anställda verkligen under tofflan på deras chefer. Exempelvis när jag ifrågasatte hur låga dricks vi fick så kallades jag rebell, och när jag förhandlade upp min lön till 920 i månaden (med tolvtimmarsdagar) då var jag en bra förhandlare. Enda jag kunde tänka var ”hur i helskotta lyckas restaurangerna behålla sin personal med sådana arbetsförhållanden?”.

En vän förklarade till mig att tjeckerna är som får. De följer ledaren, och ledaren har lärt sig utnyttja situationen och förvandla dem till en guldgruva. Lite hård måste jag säga att den här kommentaren var, men hen hade en poäng. De vet att nästa arbetsplats troligen kommer att se likadan ut, så de tackar och tar emot skiten. Nu kan det ju vara en bortskämd finländare som talar, men för varje gång jag tig bussen till jobbet så blev jag mer och mer övertygad om att lycka inte är den mest dominerande ingrediensen i Prag. Tänker inte byta samtalsämne mitt i ett stycke men måste inflika att droger och alkohol fungerar som substitut för många.

Med det är inlägget vill jag inte peka ut någon. Som en kollega sade: Det är så här det fungerar här. Så summa summarum är Prag en perfekt stad att besöka, men vill man pröva på arbetslivet ska man vara beredd på några käftsmällar. Nu förstår jag alla förvånade ansikten som mötte mig när jag berättade att jag flyttat från Finland för att komma att bo och jobba i Tjeckien. Som ni läst i tidigare inlägg finns det också mycket bra här och staden har gett mig många erfarenheter, men ärligt talat vill jag bara skrika ”skärp dig Tjeckien och lär dig att behandla ditt folk som värdiga människor”.

P.S. Kom ihåg att ge dricks när du turistar i Prag. Visst är de inte så kända för entusiastisk service, men ge åtminstone tio procent och mera om du är nöjd. Det är så personalen får vad som saknas i lönen. Det vill säga om inte någon över dem snappar åt sig en del av kakan först.